Mark- och miljödomstolen förbjuder strandparkering

VÄNERSBORGS TINGSRÄTT Mark- och miljödomstolen
Mål nr M 4737-16 DOM 2017-04-25
meddelad i Vänersborg

KLAGANDE
Strandmiljö Laholm
c/o Sten Wandel
Vipemöllevägen 103
224 66 Lund

MOTPART
Miljö- och byggnadsnämnden i Laholms kommun
Stadshuset
312 80 Laholm

ÖVERKLAGAT BESLUT
Länsstyrelsens i Hallands län beslut den 22 november 2016 i ärende nr 505-6350-16, se bilaga 1
SAKEN
Begäran om ingripande mot motorfordonstrafik på stranden i Skummeslövsstrand
och Mellbystrand, Laholms kommun
_____________
DOMSLUT
1. Mark- och miljödomstolen förbjuder Laholms kommun att upplåta strandområdena i Skummeslövsstrand och Mellbystrand för parkeringsändamål.
2. Mark- och miljödomstolen avvisar överklagandet såvitt gäller eventuella överträdelser av de lokala ordningsföreskrifterna.
_____________
YRKANDEN M.M.
Strandmiljö Laholm har yrkat att åtgärder vidtas så att den körning med motordrivna fordon som sker på stranden i Skummeslövsstrand och Mellbystrand upphör samt att mark- och miljödomstolen håller sammanträde och syn. Strandmiljö Laholm har som grund för yrkandet anfört i huvudsak följande.

Som tidigare konstaterats i skrivelse till Laholms kommun, samt överklagande till Länsstyrelsen Hallands län, körs det sedan en längre tid och i stor omfattning bil och andra motordrivna fordon på stranden i Skummeslövsstrand och Mellbystrand. Detta orsakar bl.a. buller och andra olägenheter för närboende och skador på djur och växtliv samt risker för andra miljöstörningar. Denna helt okontrollerade framfart av olika typer av motorfordon medför inte bara olägenheter utan även betydande risker för allvarliga skador och dödsfall för såväl barn som vuxna som vistas på stranden för rekreation. Strandmiljö Laholm anser att användningen av stranden för vägändamål i den omfattning som sker är en sådan miljöfarlig verksamhet som kommunen är skyldig att ingripa mot enligt kommunens generella tillsynsansvar enligt miljöbalken.

I länsstyrelsens beslut anges att länsstyrelsen inte ifrågasätter att bilkörningen "kan säkerligen upplevas som störande, i synnerhet för de närboende". Länsstyrelsen konstaterar sedan att en störning enligt miljöbalken inte kan vara av helt tillfällig natur. I detta fall är inte bilkörningen av tillfällig natur. Tvärtom sker den året runt, och under sommarmånaderna i synnerligen stor omfattning. Länsstyrelsen konstaterar vidare att bilkörningen oftast är av stillsammare karaktär. Detta konstaterande gör länsstyrelsen utan att ha inhämtat någon form av utredning. Uttalandet får därför uppfattas som någon form av gissning eller allmänt tyckande från länsstyrelsens sida. Det är givetvis anmärkningsvärt att länsstyrelsen tar sig denna frihet utan att grunda sitt påstående på fakta. Bilarnas hastighet kan inte vara en sådan faktor som ensam avgör om körningen utgör en störning enligt miljöbalken.

Det bör vidare konstateras att risken för oljeutsläpp eller motsvarande från någon av de 2 500 bilar som befinner sig på stranden vissa sommardagar är betydande. Denna risk beaktas inte av länsstyrelsen i dess beslut.

Grovt uppskattat har trafiken på stranden åtminstone följande omfattning. Varje sommar har minst tio heta sommardagar. Dessa dagar kommer det ca 2 500 fordon till stranden, vilket medför minst 50 000 fordonsrörelser. Därutöver har varje sommar 82 mer vanliga dagar (perioden juni-augusti). Dessa dagar besöker minst 300
fordon stranden, vilket föranleder 49 500 fordonsrörelser (82*2*300). Övriga året besöks stranden av minst tio bilar per dag som parkerar och tjugo som aldrig parkerar, vilket leder till 10 920 fordonsrörelser (273*(2*10+20)). Sammanlagt innebär detta minst 110 420 fordonsrörelser per år. Detta kan inte under några omständligheter
anses vara av tillfällig karaktär. Även om en mindre andel av fordonsrörelserna inte är av stillsam karaktär utan snarare buskörning, blir det ändå sammanlagt ett stort antal buskörningar.

Det kan i detta sammanhang noteras att Båstad kommun gjort en annan bedömning av riskerna med oljeutsläpp från bilar i anslutning till stranden. Båstad kommun har krävt dagvattenutlopp med dubbelt filtreringsskydd för att fånga upp eventuella oljeutsläpp vid en asfalterad parkering vid ett nybyggt köpcentrum. Detta eftersom
ett nära beläget vattendrag - som mynnar ut i havet - inte får förorenas. Samtidigt tillåter Laholms kommun tusentals bilar parkera och köra på stranden vid samma hav, i samma bukt.

På stranden i Skummeslövsstrand och Mellbystrand sker sommartid omfattande camping. Laholms kommun är väl medveten om detta, men väljer ändå att inte ingripa. Campingen sker främst genom att husvagnar och husbilar ställs upp på stranden i strid med rådande campingförbud. Vissa sommarnätter kan antalet ekipage som campar på stranden överstiga 50 stycken. Kommunens underlåtenhet att ingripa mot detta leder till ett orimligt högt slitage av stranden, vilket i sin tur är att anse som en störning. Ytterligare skäl för ingripande föreligger därmed.

Länsstyrelsen konstaterar att det förekommer bilkörning i dynkanten, men att dynkanten inte innehåller några egentliga naturvärden. Detta är mycket förvånande. Strandängen i Skummeslövsstrand och Mellbystrand är unik och dess bevarande är av riksintresse. Bilkörningens skador på dynkanten är därför av mycket stort men
för de naturvärden som berörs.

De senaste årens stormar har tagit hårt på dyn- och hedkanter. Expertis har påtalat att det, troligtvis pga. av bilkörningen, finns ett 20 cm djupt skikt av packad sand som havsvattnet vid stormar aldrig når ner till för att lösa upp. Är sanden hårt packad ökar kapillärkraften, vilket innebär att den packade sanden kontinuerligt drar upp grundvatten och därigenom alltid hålls fuktig. Den fuktiga sanden förs inte så lätt med vinden upp till dynkanten för att bilda nya dyner. Att torr, lös sand kan förflyttas med vinden upp till den yttre dynfoten och därmed bygga upp nya dyner för skydd mot stormar är synnerligen viktigt. Men denna naturliga process försvåras när sanden på stranden packas genom yttre påverkan genom trafik och parkering av motorfordon.

Det finns totalt 16 bilnedfarter till stranden. Eftersom dessa bryter ner genom dyner och hedkanter trycks havsvattnet upp i dem vid stormar och gräver sig in i sidorna på vägen och sargar hårt hed och dyner. När vattnet drar sig tillbaka följer sand, grus och makadam med vattnet ut på stranden. Bilvägarna borde därför inte finnas
utan fyllas med sand och växtlighet samt ersättas med träspänger för funktionshindrade, cyklande och promenerande att ta sig till stranden på utan att dynkammar eller hedkanter förstörs.

På den aktuella stranden finns det inte någon planlagd väg eller annan form av vägrätt som omfattar det område där bilkörning/fordonstrafik frekvent äger rum. Stora delar av det aktuella strandområdet är enligt gällande detaljplan istället planlagd som parkmark. All bilkörning i detta område måste därför anses vara i strid med både terrängkörningslagen (1975:1313) och den gällande detaljplanen.

Miljö- och byggnadsnämnden har bestritt bifall till överklagandet och anfört i huvudsak följande.

Miljökontoret vidhåller tidigare beslut om att motorfordonstrafiken på stranden inte medför störning för människors hälsa och miljö.

Frågan om packning av sand och påverkan på den naturliga processen att bilda nya dyner kommer att ingå i en planerad utredning av erosionsproblematiken vid kusten i Laholm. Det är känt att förhållandena varierar längs kuststräckan med bland annat med olika sandkvalité, i huvudsak finare material i söder och grövre i norr. Det
pågår arbete med detaljplan för strandområdet i Skummeslöv och Mellbystrand.

DOMSKÄL
Mark- och miljööverdomstolen har i dom den 8 september 2016, mål nr. 3574-16, konstaterat att en ideell förening har rätt att överklaga ett tillsynsbeslut som har koppling till beslut om tillstånd eller dispens i miljöbalken och bedömt att föreningen Strandmiljö Laholms talan aktualicerar frågor om bl.a. strandskyddsdispens och artskyddsdispens. Mark- och miljööverdomstolen har därför undanröjt länsstyrelsens avvisningsbeslut och återförvisat målet för ny prövning till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen har i det nu överklagade beslutet återförvisat målet vad gäller strandtrafikens förenlighet med bestämmelserna om strandskydd till miljö- och byggnadsnämnden för ny prövning och lagt upp frågan om trafikens förenlighet med artskyddsförordningen som ett nytt ärende som kommer att bli föremål för
länsstyrelsens prövning.

Strandmiljö Laholms talan såvitt gäller frågan om trafikens förenlighet med detaljplanen och terrängkörningslagen avvisades av länsstyrelsen i beslut den 4 februari 2016 i ärende nr. 505-7582-15.

Eventuella överträdelser av campingförbudet i 15 § i de lokala ordningsföreskrifterna för Laholms kommun gäller inte frågor som kan bli föremål för prövning av länsstyrelsen eller av mark- och miljödomstolen. Överklagandet i
denna del ska därför avvisas.

Vad som återstår för mark- och miljödomstolen att pröva är således om det finns skäl att ingripa mot den aktuella motorfordonstrafiken med stöd av övriga bestämmelser i miljöbalken.

Med miljöfarlig verksamhet avses enligt definitionerna i 9 kap. 1 § miljöbalken bl.a. användning av mark på ett sätt som kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön genom bl.a. utsläpp eller förorening av mark, luft och vattenområden eller som kan medföra olägenheter för omgivningen genom bl.a. buller, skakningar
eller annat liknande.

Med olägenhet för människors hälsa avses enligt 9 kap. 3 § miljöbalken en störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning som kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig.

Enligt mark- och miljödomstolens bedömning får ett upplåtande av ett naturområde annat än tillfälligt för fordonstrafik och parkering anses utgöra en miljöfarlig verksamhet för vilken Laholms kommun får anses som verksamhetsutövare. Verksamheten är inte tillstånds- eller anmälningspliktig enligt 9 kap. 6 § miljöbalken.

De verksamheter som inte omfattas av vare sig tillstånds- eller anmälningsplikt, så kallade U-verksamheter, har den kommunala miljönämnden tillsyn över. Även om en verksamhet inte är anmälningspliktig har verksamhetsutövaren ett ansvar att följa miljöbalkens allmänna hänsynsregler och regeln om egenkontroll i 26 kap. 19 §.
Tillsynsmyndigheten kan även ställa krav på verksamhetsutövare med stöd av bestämmelserna om tillsyn i 26 kap. miljöbalken.

Av 26 kap. 9 § miljöbalken framgår att en tillsynsmyndighet i det enskilda fallet får besluta om de förelägganden och förbud som behövs för att miljöbalken samt de föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken ska följas. Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda får dock inte
tillgripas.

Enligt 2 kap. 1 § miljöbalken är alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd skyldiga att visa att de förpliktelser som följer av 2 kap. miljöbalken iakttas. Av 2 kap. 6 § samma lag följer att det för en verksamhet som tar i anspråk ett markeller vattenområde ska väljas en plats som är lämplig med hänsyn till att ändamålet
ska kunna uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön.

Av utredningen i målet framgår att det rör sig om förhållandevis omfattande parkering och trafik som pågår året runt men intensifieras under sommarmånaderna. Laholms kommun hänvisar på sin hemsida, under rubriken ”Parkering kusten” besökande till ett mycket stort antal parkeringsplatser på stranden i Mellbystrand mellan Mellbyvägen – Kolonivägen och i Skummeslöv mellan Ejdervägen – Kattvägen, Berntssons väg – Rydholmsvägen och Tallsätravägen – Fiskaregatan.

De aktuella parkeringsplatserna är belägna inom område som utgör riksintresse för naturvård och friluftslivet enligt 3 kap. 6 § samt det rörliga friluftslivt enligt 4 kap. 2 § miljöbalken. Parkeringen äger rum på ett sådant markslag som är känsligt för bl.a. föroreningar och detta utan att marken har hårdgjorts och uppsamlingssystem för omhändertagande av dagvatten m.m. har anordnats. Mark- och miljödomstolen bedömer att strandtrafiken riskerar att påtagligt skada riksintressena enligt 3 kap. 6 § och 4 kap. 2 §.

Domstolen kan inte se att den avvägning som ska göras enligt 2 kap. 6 § miljöbalken, med det underlag som redovisats i detta mål, kan falla ut till strandtrafikens och parkeringsverksamhetens fördel.

Av vad som anförts av föreningen kan mark- och miljödomstolen dra slutsatsen att det finns fog för att befara att störningarna från parkeringsverksamheten är stora. Sandstränder som saknar alla skydd mot sådana föroreningar som är typiska för parkeringar, olja, partiklar från däckslitage m.m. måste typiskt sett anses vara mycket olämpliga för parkering. De störningar som trafiken och parkeringen av bilar m.m. ger upphov till gör strandområdet delvis otillgängligt att nyttja för det rörliga friluftslivet. Något som talar för att detta inte skulle gälla i nu aktuellt fall
har inte framkommit. I målet saknas varje underlag som ger stöd för att det inte skulle vara motiverat att överväga alternativ lokalisering av parkeringen eller t.o.m alternativa sätt att tillgodose behovet av tillgång till strandområdet för besökare. Mark- och miljödomstolen bedömer att riskerna för störning genom buller och förorening är så påtagliga att verksamheten kan befaras medföra olägenheter i balkens mening.

Mot bakgrund av risken för både miljöskada och olägenheterna för människors hälsa kan verksamheten, i brist på underlag för de överväganden som ska göras enligt 2, 3 och 4 kap. miljöbalken, inte anses varav tillåtlig. Mot denna bakgrund ska, till dess att en prövning av alternativ, skyddsåtgärder och begränsningar orsakad av den miljöfarliga verksamheten gjorts, verksamheten förbjudas.

Vid denna bedömning saknas anledning att hålla sammantrräde och syn i målet.
HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga 2 (DV 427)
Överklagande senast den 16 maj 2017.

Gunnar Bergelin Joen Morales
_____________
I domstolens avgörande har deltagit t.f. chefsrådmannen Gunnar Bergelin, ordförande, och tekniska rådet Joen Morales. Föredragande har varit beredningsjuristen Eva Högmark.