Gult = naturreservat. Är inte Sverige längsta sandstrand lika skyddsvärd?

Sträckan Torekov – Båstad är stundtals lite knagglig, men bjuder på många fina naturupplevelser, tycker Ulf Bjerstaf. ©Gunvor Petersson

I DAG BLEV DET en vandring längs havet mellan Torekov och Hovs hallar.

Mulet och grått, milt och utan blåst – härligt vandringsväder men visst början man längta efter lite sol.

Vad som var påtagligt var tystnaden i naturreservatet längs kusten på Bjärehalvön. Kan man lyssna till tystnad? Hur som helst var det mycket behagligt att uppleva den under vandringen. Inget sorl, inget brus från någon motorväg – tystnad,en lisa för själen.

Vi uppmärksammade också hur klart och friskt vattnet var här.

Vi såg tre  stora sälar som låg uppe på varsin sten. En av dem hade en mindre säl jämte sig. Minst en säl simmade i vattnet och stack stundtals upp huvudet. Eftersom en av sälarna var särskilt stor kan det ha varit en gråsäl, annars är knubbsälarna vanligast här. En fin naturupplevelse! Vi stod länge och iakttog dem, satte oss faktiskt och plockade fram fika nr 2 ur ryggsäckarna.

Längs i stort sett hela Bjärehalvön är kusten skyddad genom att vara naturreservat. Hur kan det vara att Laholms kust inte har samma skydd? Skulle inte Sveriges längsta sandstrand och vatten ha ett så högt värde att det kunde få bli naturreservat?

Ulf Bjerstaf

Gunvor Petersson